Vår Jungfrus kyrka i McDonald's

Det var på eftermiddagen som jag tog paus ifrån mina studier och gick ner till McDonald's i Södertälje centrum. Magen skrek efter mat, trots att jag de senaste dagarna har hällt upp mat förgäves. Jag blev väl bemött av de flitiga anställda bakom kassan, samtliga barn till det forna Mesopotamien, kristna flyktingar från Irak. Jag log innerligt mot den unga kassören. Det är nämligen uppenbart för mig att de här människorna behöver bli bemötta med kärlek och öppna famnar i vårt vackra land. Jag beställde min måltid och satte mig i ett hörn med ryggen vänd mot folket. Det var inte särskilt stor rörelse vid denna tidpunkt, men ett par barnfamiljer blev mina grannar för middagen. Det mjuka surret av samtal kunde höras ifrån gäster och de anställda bakom disken. Jag bad min bordsbön och försökte ihärdigt att få ner maten.

Helt plötsligt hörde jag en smäll och jag ryckte till rent instinktivt. Surret tystnade för ett kort ögonblick. Mitt hjärta dunkade snabbare en stund eller två. Jag är ju inte den typen av människa som blir rädd för oljudet av ballonger, men just idag var det något väldigt obehagligt med det här oljudet. Det gjorde sig nämligen påmint för mig som ljudet av en bomb eller en skottlossning. Ett par korta sekunder hann gå innan det chockade skriket av ett barn ringde i öronen, och en moder som mjukt försökte trösta barnet. Det var förmodligen det mest obehagliga skrik jag har hört på många år. Det var när jag vände mig om och såg de anställdas ansikten som jag lärde mig något av denna händelse. För en kort stund blev McDonald's för mig Vår Jungfrus kyrka i Baghdad, en bister mordplats i en härjad krigszon. Här var även jag en minoritet som löpte risken att när som helst sprängas i stycken och bli ett dödsoffer för islamistisk terror. Helt plötsligt var den där hamburgaren den största prövningen i mitt liv.

Krossade familjer; fäder, mödrar och barn var helt plötsligt där med mig. De bedjande flyktingarna, de apatiska tjejerna, de överlevande offren, de halshuggna och de ihjälsprängda, de massakrerade och de bortrövade barnen var helt plötsligt där och gjorde mig sällskap, de gjorde sig själva påminda. Det var en overklig men samtidigt väldigt reell upplevelse, inlindat i all slags obehag. Med deras undrande ansikten stirrandes på mig, insåg jag att jag inte kan låta detta gå mig förbi medan jag roar mig själv i mina vardagliga sysslor. Jag kan inte låtsas som om ingenting och gå vidare. Jag är ärlig mot dem. Jag är ärlig mot mig själv och låter mig själv bli berörd, och hoppas att det lämnar intryck även hos andra. Det är mitt och ditt ansvar att inte låta detta smyga förbi. Jag kunde ha varit ett av de offren som mördats i kyrkan. Det kunde likaväl ha varit du i Vår Jungfrus kyrka. Det kunde ha varit min far jag förlorat i Baghdad.

-----------------------------------------------------------------------

Sedan 2003 har ett enormt stort antal kristna antingen mördats eller flytt sitt moderland. Detta är andra gången under detta sekel som en religiös och etnisk minoritet rensas i mellanöstern, civilisationens vagga och kristendomens ursprung. (1914 ägde folkmordet Seyfo rum i dagens Turkiet). Aldrig har media varit så tyst som den är idag. Du kan primärt läsa om förföljelsen av kristna i kristna tidningar. Du kan inte stöta på det i svenska dagstidningar till samma grad. Där är det bara fattiga notiser och vinklad material. Inuti mig så hoppas jag att detta förargar dig och att dessa ord skakar om och berör dig. Jag hoppas att den sporrar dig till att få ut den råa sanningen till din omgivning, eller att du blir en kämpe för denna sak. Det finns så mycket att göra: genom att exempelvis kontakta din lokala tidning kan du få ut ordet till Sveriges befolkning. Låt detta få dig att vilja krossa svensk medias arrogans och okunskap. Stå upp för sanningen även du.

Din sörjande broder,
Robert Ablahad