Folkmordet 1915 har fått ett svenskt erkännande, som det mycket riktigt har behövt. Det har inneburit glädje och upprättelse för folkmordets efterlevande. Länge och hårt har våra politiker sått med tårar och nu äntligen fått chansen att skörda med jubel. Den här positiva energin behöver nu omvandlas och användas för ännu en ny strid. Idag pågår nämligen ett nytt folkmord inför våra ögon, något som världen ännu en gång tyst beskådar. Därför väljer jag idag att sända ut ett budskap till alla passionerade människoälskare - en inbjudan till samtal och dialog, och en utmaning till konkret handling. Jag uppmanar till vädjan inför vår skapare, för dem många suckar och tårar som blivit vardagsmat för vårt folk. Idag vill jag göra det dolda uppenbart och lägga fram skrämmande siffror och upprörande ögonvittnesskildringar om vad som händer våra fäder, mödrar och barn i Beth-Nahrin, dagens Irak.
Sedan Juni 2004 har ett skrämmande antal kyrkor bombats. Sextiofem syriska, östassyriska, kaldeiska och armeniska kyrkor har attackerats. Majoriteten är idag obrukbara och många av dem jämnade med marken. Dem två senaste kyrkorna attackerades natten till julafton, detta medan du och jag ivrigt satt och väntade på våra julklappar. Detta är självklart tragiskt, för oss är det här byggnader av bön och tillbedjan, vi är dem så hängivna att vi kallar dem för Guds hus, men faktum är den att i slutändan så är dem bara hus av sten och tegel. Låt mig istället lägga tyngdpunkt på de tusentals kristna människor som har förlorat hopp och framtidstro. Låt mig lägga tyngdpunkt på de förevigt skingrade familjerna. På dem människor som flytt sina barndomshem, för att om möjligt slippa vara nästa kristna offer att mördas eller kidnappas på gatorna. Låt mig också lyfta upp de många utvandrade kvinnor; ammande mödrar, nyblivna fruar och ensamma änkor som tvingas att sälja sig själva på gatorna för att kunna mata sina apatiska och hungriga barn. Ett tiotal präster och diakoner har likt offerdjur slaktats på Iraks fasansfulla gator, dem herdar som var satta att valla våra får. På de mest omänskliga sätt har våra oskyldiga barn skjutits, ofredats och mördats framför våra fäders ögon.
Jag ägnar min sorg till våra utsatta och dyrbara syskon, men är inte alls förvånad över det hemska som händer dem. Vi vet att i alla tider så har hårt förtryck varit en naturlig del av de kristnas liv i mellanöstern. I nya testamentets skrifter läser vi om hur Jesus förvarnar hans efterföljare om den förföljelse de ska få utstå. Han lovar istället dessa oskyldiga och kraftlösa en plats i det eviga, den plats där lyckan är ett obeskrivligt och oändligt rus (Luk 21:16, Joh 15:18, Matt 5:10). Min klagan och mina suckar går istället till oss bekväma, tysta och trångsynta i väst, som varken ser eller tänker på detta vårt egna folk. Låt mig berätta för dig, dyrbara läsare, vad det här påminner mig om. Det påminner mig om flykten av vår egna spegelbild. Jag ser det framför mig hur vi själviskt och enträget försöker fly från varandra inuti den här spegeln. Det upprör mig. Vi har bara varandra och i slutändan bär vi ansvaret för varandra.
Det är inte begärt av oss att vi ska flyga till våra hemländer för att arbeta som politiker eller biståndsarbetare. Det som är begärt av oss är något så enkelt som att vägra vara tyst. Bara genom att nämna problemet för skolkamrater och arbetskollegor, att ständigt låta det finnas på våra läppar, att visa förbarmande för de mottagna flyktingarna. Är vi inte skyldiga våra förkrossade fruar och våra sårade barn det här? Är vi inte skyldiga varandra det här? Vi som påstår oss själva vara kristna, kommer vi ihåg de förföljda och de förtryckta i våra böner? Det är tid att komma till insikt, enas i vårt arbete, med våra böner och våra demonstrationsskyltar högt upp i luften. För om vi inte idag kan värna om varandra, så har vi inget hopp för morgondagen. Vi har bara varandra och i slutändan bär vi ansvaret för varandra.
Detta är mitt budskap och min utmaning om våra fäder, mödrar och barn i Beth-Nahrin, dagens Irak. Med den här texten hoppas jag att sporra till dialog och diskussion. För att läsa statistik om den etniska rensningen som pågår i Irak, klicka här.
Din broder,
Robert Ablahad
Sedan Juni 2004 har ett skrämmande antal kyrkor bombats. Sextiofem syriska, östassyriska, kaldeiska och armeniska kyrkor har attackerats. Majoriteten är idag obrukbara och många av dem jämnade med marken. Dem två senaste kyrkorna attackerades natten till julafton, detta medan du och jag ivrigt satt och väntade på våra julklappar. Detta är självklart tragiskt, för oss är det här byggnader av bön och tillbedjan, vi är dem så hängivna att vi kallar dem för Guds hus, men faktum är den att i slutändan så är dem bara hus av sten och tegel. Låt mig istället lägga tyngdpunkt på de tusentals kristna människor som har förlorat hopp och framtidstro. Låt mig lägga tyngdpunkt på de förevigt skingrade familjerna. På dem människor som flytt sina barndomshem, för att om möjligt slippa vara nästa kristna offer att mördas eller kidnappas på gatorna. Låt mig också lyfta upp de många utvandrade kvinnor; ammande mödrar, nyblivna fruar och ensamma änkor som tvingas att sälja sig själva på gatorna för att kunna mata sina apatiska och hungriga barn. Ett tiotal präster och diakoner har likt offerdjur slaktats på Iraks fasansfulla gator, dem herdar som var satta att valla våra får. På de mest omänskliga sätt har våra oskyldiga barn skjutits, ofredats och mördats framför våra fäders ögon.
Jag ägnar min sorg till våra utsatta och dyrbara syskon, men är inte alls förvånad över det hemska som händer dem. Vi vet att i alla tider så har hårt förtryck varit en naturlig del av de kristnas liv i mellanöstern. I nya testamentets skrifter läser vi om hur Jesus förvarnar hans efterföljare om den förföljelse de ska få utstå. Han lovar istället dessa oskyldiga och kraftlösa en plats i det eviga, den plats där lyckan är ett obeskrivligt och oändligt rus (Luk 21:16, Joh 15:18, Matt 5:10). Min klagan och mina suckar går istället till oss bekväma, tysta och trångsynta i väst, som varken ser eller tänker på detta vårt egna folk. Låt mig berätta för dig, dyrbara läsare, vad det här påminner mig om. Det påminner mig om flykten av vår egna spegelbild. Jag ser det framför mig hur vi själviskt och enträget försöker fly från varandra inuti den här spegeln. Det upprör mig. Vi har bara varandra och i slutändan bär vi ansvaret för varandra.
Det är inte begärt av oss att vi ska flyga till våra hemländer för att arbeta som politiker eller biståndsarbetare. Det som är begärt av oss är något så enkelt som att vägra vara tyst. Bara genom att nämna problemet för skolkamrater och arbetskollegor, att ständigt låta det finnas på våra läppar, att visa förbarmande för de mottagna flyktingarna. Är vi inte skyldiga våra förkrossade fruar och våra sårade barn det här? Är vi inte skyldiga varandra det här? Vi som påstår oss själva vara kristna, kommer vi ihåg de förföljda och de förtryckta i våra böner? Det är tid att komma till insikt, enas i vårt arbete, med våra böner och våra demonstrationsskyltar högt upp i luften. För om vi inte idag kan värna om varandra, så har vi inget hopp för morgondagen. Vi har bara varandra och i slutändan bär vi ansvaret för varandra.
Detta är mitt budskap och min utmaning om våra fäder, mödrar och barn i Beth-Nahrin, dagens Irak. Med den här texten hoppas jag att sporra till dialog och diskussion. För att läsa statistik om den etniska rensningen som pågår i Irak, klicka här.
Din broder,
Robert Ablahad
Inlägg
2 kommentarer:
Du är riktigt bra! Må Gud stärka dig och alla våra kristna!
Tack för att du upplyser oss om vad som händer med vårt folk runt om i världen. Jag kunde inte hålla mig från att gråta när jag läste rapporten som du hänvisar till, om dagens etniska rensning. Det som sker är ofattbart och tragiskt. Vi måste, som du säger, agera! Man känner sig ibland så hjälplös. Hoppas detta tragiska en dag upphör. Det är synd att osyldiga människor drabbas så. Gud välsigna dem alla! och Gud välsigna dig för att du upplyser oss och engagerar dig. Det behövs, tack.
Skicka en kommentar