En hyllning till gråtet

Att gråta är en emotionellt betingad funktion som finns i varje levande individ. Det kännetecknas av rinnande tårar från ögonen och ett speciellt andningsmönster. Gråt framkallas oftast av känslor som upprördhet, sorg och förtvivlan. Gråt är informativt överförbart och kan väcka medlidande och gråt hos närstående.

När vi var barn grät vi för kommunikationens skull, för att visa att något inte riktigt stämde. Med åldern gråter vi för uttryck av inre känslor. Vi gråter av medlidande, sorg och av förtvivlan. Vi kan höra gråtets olika toner under begravningar, avsked och under prövningar i våra liv. Gråt är inte bara ett känslotillstånd - det är också en tjusigt spelad symfoni. Det är en vackert målad tavla. Det är djupets spegelbild och den ärligaste formen av bön. Gråt är sanning uttryckt i H2O och i bistra ljudvågor.

Människan har gråtit i alla tider, det gäller även bibelns karaktärer. Här följer ett par gripande exempel: Den sårade Hagar grät där hon satt på avstånd från sin döende son Ismael, hon kunde inte se på när han sakta led sin död (1 Mos 21:16). Bröderna Jakob och Esau föll varandra om halsen och grät, när dem efter en lång period av hat äntligen fann varandra i förlåtelse (1 Mos 33:4). Den ödmjuke Josef grät när han efter många år av separation äntligen fick se sin yngsta bror Benjamin (1 Mos 43:30). De unga och lojala änkorna och svärdöttrarna Rut och Orpa brast ut i gråt, när svärmodern Noomi kysste dem farväl och gav dem välsignelse att gå tillbaka till sina mödrar. När hon för deras egen skull uppmuntrade dem att lämna henne ensam på sin vandring (Rut 1:9). David och folksamlingen grät, rev sönder kläderna, höll dödsklagan och fastade när dem fick beskedet om kung Sauls och hans son Jonathans plötsliga död (2 Sam 1:11) Likaså låg han på marken och grät, i fasta och förtvivlan, vid beskedet av den svåra sjukdom som drabbade hans nyfödda son (2 Sam 12:15). Profeten Nehemja grät, fastade och sörjde i flera dagar när han fick höra om det israeliska folkets nöd. (Neh 1:4). Tre av Jobs vänner grät när dem på långt avstånd fick se honom i sitt sjuka tillstånd. Dem brast i gråt, rev sönder sina mantlar och kastade stoft mot himlen, ner över sina huvuden. I sju dagar satt dem vid hans sida och sörjde med honom (Job 2:12). Profeten Jeremia grät ständigt och bittert i det fördolda över sitt högmodiga folks skull. Han grät så mycket att han liknade sitt egna huvud vid en vattenbrunn och sina ögon som en källa av tårar (Jer 9:1, 13:17).

I dessa vackra bibliska karaktärer kan vi se rädsla, förlåtelse, medlidande, renhet, sanning och kärlek. Kan vi inte förstå den sorg dem upplever? Kan vi inte i Hagars tårar se en vädjande bön till Gud? Kan vi inte i Orpas och Ruts gråt se en bedjande välönskan för Noomi? Kan vi inte i profeten Nehemjas nöd se en väldoftande bön om frid för folket? Om Gud hör och svarar på böner och uttryck som inte är i sorg, hur mycket mer ska han då inte svara den som med uppriktiga tårar kastar allt inför honom? Han som själv brast i gråt när han blickade ut över det sårade Jerusalem och sade: "Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid." (Luk 19:41). Han, som vars vackra ögon fylldes av tårar för den döde Lasarus och de sörjandes skull, fastän han snart skulle väcka honom ur döden. (Joh 11:35) Skulle inte denne, vår Gud, förstå och lyssna till våra innerligaste böner, till våra tårar?

Tårarnas tid är idag, men det finns en tid då Gud själv ska torka tårarna från våra ögon. (Upp 21:4) En tid då de som har sått med tårar, också skall få skörda med jubel (Ps 126:5). Till dess ska vi fortsätta leva ärligt i nöd, i fasta, i bön och i tårar. Precis som dem heliga, och våra fäder och mödrar har gjort i alla tider.

Må jungfru Maria och helgonens böner vara med oss. Amen.